Det blev visst ett inlägg ändå...

På julaftonskvällen hamnade jag framför en lånad dator, därför blev det ett inlägg under min bloggledighet. Läste nyss ett inlägg från en väninna som sitter ensam på julaftonskvällen. Själv befinner jag mig närmare 60 mil från henne... Jag vet att hon frågat församlingsmedlemmar om hon kunde få fira jul med dem, men inte fått napp. Det kan absolut vara så för en del att man inte har möjlighet att ta med en extra person på julafton, men i en relativt stor församling bör det finnas några som har utrymme för en ensam person. Jag blir ledsen för hennes skull.

För de av oss som mist nära och kära kan julen - glädjens högtid, bli en påminnelse om dem vi saknar, vilket kan väcka sorg och smärta. Julen har mest blivit en familjehögtid på gott och ont. På gott om vi inte stänger våra hjärtan för de som saknar familj och/eller har få anhöriga. På ont om de som har möjlighet att ge rum för någon fler än de "sina" stänger dörren.

Till nästa jul: Låt oss ta hand om varandra. Jag tycker att det är en självklarhet för kristna församlingar att förvissa sig om att församlingsmedlemmar inte sitter ensamma på jul, om de inte önskar det. Låt oss hjälpas åt till nästa jul med detta. Även om inte alla av oss har möjlighet att öppna sitt hem för någon ensam, så kan vi alla öppna våra hjärtan, påtala behoven och kanske vara med och organisera så att de ensamma som finns i vår närhet får uppleva julefrid och gemenskap. Vi kan alla hamna i den situationen att vi blir ensamma...