För drygt en vecka sedan var jag och maken i Gävle. Nyfikna på ett församlingsbygge. En afrikansk man, boende i Sverige, håller på att starta en internationell församling. En vän till oss hade kopplat ihop med honom. Det var inte många församlade, kanske fyra - fem stycken. Vi var de enda svenskarna förutom vår vän. Den afrikanske mannen, vi kan kalla honom pastorn, predikade på knagglig fransk-engelska. Litet svårt att förstå vad han sade. Lovsången var kanske inte den tonsäkraste från alla håll. Dessutom var jag såå sömning. Ändå, mitt i allt fanns Guds närvaro. Pastorn ville be för mig och min man. Han fick uppmuntrande ord till oss från Herren. Behöver mycket sån't nu :-) Allt ska prövas förvisso. Det jag märkte, trots min trötthet och min svårighet att förstå den knaggliga fransk-engelskan, var att något positivt hände på insidan som hållit i sig sedan dess. Jag känner mig gladare och starkare på insidan plus att jag känt Guds närvaro under de stunder jag haft i bön sedan dess.
En dag innan vi åkte till Gävle var jag på en helt annan typ av möte. Fler människor. Stor förväntan på den tillreste predikanten som kom från ett annat land. Flera berättade efteråt att de blivit välsignade. Jag då? Nä, upplevde inget särskilt, tyckte det blev för mycket fokus på skratt. Inget fel i att börja skratta under Andens närvaro, men om det bara är det som räknas... Njaa. Tvivlar inte på att människor upplevde vidrörande från Gud. Märker i alla fall att ett möte med Gud kan komma där man minst anar det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar