Vad skönt att glömma sig själv en stund!

Idag och igår har varit tuffa dagar. En sak hände som gjorde mig ledsen, arg och sårad... Känslorna kokade på insidan medan vi skulle åka på möte. Både skönt och jobbigt att träffa människor jag inte sett på länge. "Nä, men hej Anki, vad länge sedan. Hur är det med dig?" Stelt leende: "Jodå, allt är bra." Tänkte för mig själv, varför svarar jag så och varför frågar människor egentligen? Vill inte säga: "Jodå, just nu mår jag jättedåligt, tack." Vad skulle hända då? Risken är stor att det skulle bli skvaller. Vill inte det. Behövde uppsöka toaletten. Skönt att få vara för mig själv ett tag. Då ropar några att jag ska komma och hälsa på en person jag inte träffat på femton år. "Kan man inte ens få gå på toaletten ifred?", var första tanken. Det blev ändå ett riktigt bra samtal med den personen som ärligt (till skillnad från mig) berättade om problem i sin yrkessituation inom kyrkan. Vad skönt att glömma sig själv en stund! På mötet började tårarna rinna, typiskt! Satt förtvivlat och torkade dem. "Hoppas ingen ser. Jag vill inte svara på några frågor."

Idag ringde jag min böneväninna medan tårarna rann: "Hjälp, kan du be för mig." Det gjorde hon och höll en minipredikan om att förlåta. Kändes som att det var Gud i det hon sade, men jag kände mig motsträvig. Hon erbjöd mig att följa med på ett utemöte med allsång/kristna sånger. Vad skönt att åka dit i bilen med henne och få prata av sig! Hon delade att hon varit med om liknande situationer. Vad lätt det är att tro att man är ensam i världen om att ha det så. Sedan, så underbart att sitta på ett utemöte långt bort i skogen, träffa en del äldre kristna och återigen glömma sig själv.