Så känns det med jämna mellanrum. Kompisar har flyttat, egentligen bara bekanta kvar. Ibland känns det tomt... Usch, jobbigt när man känner sig missmodig. Men så idag hade jag bestämt träff med en tjej som jag känt i många år. Hon bor fyra mil bort. Har inte haft så mycket kontakt på senaste tiden, men nu skulle det bli av. Möts av hennes fina, stora och björnlika hundar. Vid kaffebordet börjar hon berätta vad Gud gjort i hennes liv. Hon har lyckats sluta röka rakt av efter många års rökning, och varit rökfri i sex månader.
Vi öppnade oss för varandra och berättade om sådant som känns tufft i vardagen och upptäckte att i vissa situationer reagerar vi väldigt lika. Plötsligt vill hon att jag ska be för henne och kommer och sätter sig bredvid mig, fast egentligen ber hon med fullt engagemang med tårarna rinnande.
Vi berättar gamla minnen. Hon speglar mig och talar om hur hon uppfattade mig för många år sedan och hur jag förändrats. Spännande med feedback. Tur att hon tyckte att förändringen var till det bättre :-) Hon har haft svårt att komma iväg på möten, men nu ville hon med någonstans. Vi bestämde, nästa onsdag går vi på möte tillsammans.
Hur gick det här till? Det som kändes så öde var plötsligt inte lika öde längre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar