Rolig fest!

Jag gillar när det är spontant, äkta och roligt. Så blev det på 50-årsfesten i lördags. Inte stelt och högtidligt, utan humor, skratt, god mat, sång, en del gick upp och dansade spontant (utan en droppe alkohol ). Firandet var i en bygdegård, bara tre mil från stugan, alltså i "bushen". Mysigt!

Vattenkranarna på toaletterna måste vara antika. Kolla här:

Inte skrivit på länge...

Försöker skriva ett blogginlägg via mobiltelefonen. Fungerar hyfsat, även om det är lättare via dator. Befinner mig nämligen i stugan i vildmarken. Har inte skrivit på länge. Varit en trött vecka, inte haft tid eller inspiration. Känt mig trött, orkeslös och lite tungsint. Det har ändå funnits någon ljusglimt som till exempel kvällen med min bönekompis. Vi pratade massor om vad som hänt sedan sist och bad över det. Kändes skönt. Idag ska vi på 50-årskalas. En härlig och originell kompis ska vi fira. Han älskar att börja dansa när han är i kyrkor och bryr sig inte om vad andra tycker. En färgstark personlighet..

En kvinna som tänker för mycket...

När jag var i Borås förra veckan så min vana trogen utforskade jag bokhyllan i lägenheten som vi fick låna. Ögonen fastnade på en bok "Kvinnor som tänker för mycket - om destruktiva tankemönster och hur du tar dig ur dem" av Susan Nolen-Heoksema. Började bläddra i den. Berättelser om kvinnor som grubblar och vrider och vänder på saker och ting som händer och har hänt. Författaren kallar fenomenet för hypertänkande. Det innebär inte att ha tvångstankar och är inte samma sak som att oroa sig. Den som oroar sig, oroar sig för att något tråkigt ska hända. Den som "hypertänker" är säker på att något dåligt redan har hänt, tänker intensivt på det och det mesta börjar kännas jobbigt. Författaren menar att man måste bryta tankegångarna och sätta stopp så att de inte drar iväg för långt. Intressant.

Bibeln säger i 2 Korintierbrevet 10:3-15:

Jag lever i världen men strider inte med världsliga vapen. Ty de vapen jag brukar i min kamp hör inte denna världen till utan får kraft av Gud att bryta ner starka fästen. Jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om Gud, jag gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus.

Tänkvärt, har nog en del hypertänkande/tankebyggnader att jobba med...

Kolla in denna sida!

Kolla in denna keramiksida. Annorlunda keramikkonst. Gillar den!

http://www.migust.se/

Inte setts på 20 år

I veckan har jag och maken varit i Borås. Igår tog vi en tripp till Göteborg. Då passade jag på att gå ut och fika med en tjej som var min bästa kompis under högstadiet och ett antal år framåt. Vi hade inte träffats på ungefär 20 år! Under skoltiden var vi som ler och långhalm. Hon kom som nyinflyttad till min klass i högstadiet under en period då jag var ganska ensam. Vi märkte att vi trivdes tillsammans och en djup vänskap växte fram. Vi pratade om allt och följde varandra i med- och motgång. Vi blev till och med frälsta samtidigt, även om hon kanske idag inte delar tron.

Litet nervöst att träffa henne, kommer jag att känna igen henne? Jodå, hon var sig lik både till utseendet och sättet. Lätt att prata med, smittande skratt, precis som förut. Vi tog en fika och pratade gamla minnen, vilka gemensamma bekanta från den tiden vi hade träffat och hur våra liv har gestaltat sig. Så roligt! Kände att jag fortfarande tycker om henne, en härlig person. Jag är tacksam över att hon varit en del av mitt liv.

En glimt av himlen på ICA

Förra veckan var jag och handlade på köpcentret nära stan. Sprang först på Coop Forum, hittade inte alla varor. Gick in på ICA. Jag letade efter ärtsoppa på burk. Letade och letade mellan hyllorna. En medelålders kvinna med vackra gröna kläder stod i en gång. När jag såg henne kände jag Guds närvaro och kärlek. "Hjälp, vad gör jag nu?", tänkte jag. "Är det typ skattjakt på gång?" (Se äldre inlägg i juni och juli för förklaring av vad skattjakt är.) Brottningskampen med mig själv och Gud började. "Jag vågar inte gå fram och säga något om Gud till henne, Jesus. Du vill nog säkert att jag bara ska be för henne, eller hur...? Jag ber nog bara för henne i alla fall." Så jag gick och letade ärtsoppan och bad för kvinnan, mötte på henne flera gånger. Guds närvaro försvann inte. "Gud, jag får nog komma över det här med att börja prata med okända människor om dig i någon annan stad, så går det nog lättare sedan. Jag vågar verkligen inte kontakta henne. Du får i sådana fall göra att hon kommer fram till mig." En tanke kom till mig. Förstod senare att det var Guds Ande: "Om du hade vågat, vad hade du då sagt till henne?" Jag svarade: "Då hade jag nog sagt typ. Ursäkta, jag är en kristen. Det här kanske kan låta dumt, men jag känner att Gud älskar dig." När jag hade tänkt tanken hände något märkligt. Det kändes som att jag faktiskt skulle våga säga det.

Sagt och gjort jag bestämde mig för att prata med kvinnan som nu var försvunnen. Plötsligt såg jag henne och började gå mot henne, då försvann hon bakom hörnet. Jag såg henne igen och sedan försvann hon. Inom mig tänkte jag att jag inte tänkte jaga henne genom hela affären, så jag övergick till att leta ärtsoppa igen. Sedan upptäckte jag kvinnan mellan två hyllrader. Jag samlade mod och gick fram till henne och sade: "Ursäkta, jag är kristen. Det här kanske verkar konstigt, men jag känner att Gud älskar dig och vill att jag ska förmedla det till dig. Du får ta det som du vill." Kvinnan sken upp och sade: "Jag tar det som jag vill" och kastade sig om halsen på mig och kramade om mig. Jag sade att jag inte brukar göra såhär i affärer, men kände att jag skulle säga det. Hon såg jätteglad ut och sade igen: "Jag tar det som jag vill" och gick.

Vad härligt det kändes efteråt, att jag vågade, att kvinnan fick höra om Guds kärlek och blev glad!

En gripande film

Denna dag var litet bättre än gårdagen. En sådan dag när det passar att titta på film. Dessutom grått och trist ute. Vi såg på "Pojken i randig pyjamas". Jag är ingen filmälskare direkt, men denna film var helt klart sevärd. En gripande berättelse om en åttaårig pojke under andra världskriget som flyttade med sin familj nära ett koncentrationsläger. Pappan hade fått arbete som chef där. Pojken söker sig till lägret och förstår inte vad det är för ett ställe. Där blir han kompis med en jämnårig judisk pojke som är fånge i lägret. Pojken får hemundervisning av en lärare som försöker indoktrinera honom och hans syster med den nazistiska läran. Rekommenderas!

En recension av filmen:
http://www.tv4.se/1.774786/2008/12/18/pojken_i_randig_pyjamas_5_solar

Trailer:
http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.774826

Vad skönt att glömma sig själv en stund!

Idag och igår har varit tuffa dagar. En sak hände som gjorde mig ledsen, arg och sårad... Känslorna kokade på insidan medan vi skulle åka på möte. Både skönt och jobbigt att träffa människor jag inte sett på länge. "Nä, men hej Anki, vad länge sedan. Hur är det med dig?" Stelt leende: "Jodå, allt är bra." Tänkte för mig själv, varför svarar jag så och varför frågar människor egentligen? Vill inte säga: "Jodå, just nu mår jag jättedåligt, tack." Vad skulle hända då? Risken är stor att det skulle bli skvaller. Vill inte det. Behövde uppsöka toaletten. Skönt att få vara för mig själv ett tag. Då ropar några att jag ska komma och hälsa på en person jag inte träffat på femton år. "Kan man inte ens få gå på toaletten ifred?", var första tanken. Det blev ändå ett riktigt bra samtal med den personen som ärligt (till skillnad från mig) berättade om problem i sin yrkessituation inom kyrkan. Vad skönt att glömma sig själv en stund! På mötet började tårarna rinna, typiskt! Satt förtvivlat och torkade dem. "Hoppas ingen ser. Jag vill inte svara på några frågor."

Idag ringde jag min böneväninna medan tårarna rann: "Hjälp, kan du be för mig." Det gjorde hon och höll en minipredikan om att förlåta. Kändes som att det var Gud i det hon sade, men jag kände mig motsträvig. Hon erbjöd mig att följa med på ett utemöte med allsång/kristna sånger. Vad skönt att åka dit i bilen med henne och få prata av sig! Hon delade att hon varit med om liknande situationer. Vad lätt det är att tro att man är ensam i världen om att ha det så. Sedan, så underbart att sitta på ett utemöte långt bort i skogen, träffa en del äldre kristna och återigen glömma sig själv.

Tänk att det finns sådana människor!

I helgen när vi var i stugan blev maken uppringd av vår käre granne. Hon sade att hon på morgonen fått en så stark bönenöd för makens två tonårssöner, min bror och familj! Hon hade ropat inför Gud och bett järnet för dem länge! Jag har inte varit med om det förut, att någon annan fått sådan nöd för våra anhöriga... Så uppmuntrande! De som är närmast kan liksom vara svårast att be för, i alla fall trosvisst... Så tack käre granne och förebedjare! Du är en pärla!

Jag blir såå glad!

Fick kontakt med en gammal bekant på Facebook som levt ett hårt liv. Han fick möta Jesus och fick hjälp att lämna sitt gamla liv. Mannen hade AIDS och inte lång tid kvar att leva. När han i själavård bekände sina synder hände ett under. Immunförsvaret som var katastrofalt lågt återhämtade sig tills värdena var normala. Inget virus finns längre kvar i kroppen. På hans Facebook-sida finns nu ett bröllopsfoto! Känner tårarna glimta fram i ögonvrån när jag tänker på vilken upprättelse han fått av Gud!

Läs mer om honom genom att klicka på rubriken.

Afrikanska tacos i vildmarken

Är i vildmarken just nu, i sommarstugan som ligger i en pytteliten by. Fixat med husvagnen och ätit något som vi kallar "afrikanska tacos". En egen variant med etiopisk pepparsås. Åt den på tortillabröd med bananskivor, tomater och riven ost. Sås med matlagningsyoghurt, svartpeppar och vitlök. Mums. Starkt och supergott!

Recept på pepparsåsen:

Etiopisk Pepparsås:
0,5 kg köttfärs
0,5 kg lök - gärna rödlök
250 gr. smör (margarin). Jag tog rapsolja istället och litet margarin.
2 msk. Etiopisk peppar
1 tsk. salt
Tomatpure 1-1,5 dl

Torrbryn den hackade löken tillsätt margarin och kryddor och till sist köttet.
Späd ev. med lite vatten.
Ska småputtra (minst) två timmar.