Det blev visst ett inlägg ändå...

På julaftonskvällen hamnade jag framför en lånad dator, därför blev det ett inlägg under min bloggledighet. Läste nyss ett inlägg från en väninna som sitter ensam på julaftonskvällen. Själv befinner jag mig närmare 60 mil från henne... Jag vet att hon frågat församlingsmedlemmar om hon kunde få fira jul med dem, men inte fått napp. Det kan absolut vara så för en del att man inte har möjlighet att ta med en extra person på julafton, men i en relativt stor församling bör det finnas några som har utrymme för en ensam person. Jag blir ledsen för hennes skull.

För de av oss som mist nära och kära kan julen - glädjens högtid, bli en påminnelse om dem vi saknar, vilket kan väcka sorg och smärta. Julen har mest blivit en familjehögtid på gott och ont. På gott om vi inte stänger våra hjärtan för de som saknar familj och/eller har få anhöriga. På ont om de som har möjlighet att ge rum för någon fler än de "sina" stänger dörren.

Till nästa jul: Låt oss ta hand om varandra. Jag tycker att det är en självklarhet för kristna församlingar att förvissa sig om att församlingsmedlemmar inte sitter ensamma på jul, om de inte önskar det. Låt oss hjälpas åt till nästa jul med detta. Även om inte alla av oss har möjlighet att öppna sitt hem för någon ensam, så kan vi alla öppna våra hjärtan, påtala behoven och kanske vara med och organisera så att de ensamma som finns i vår närhet får uppleva julefrid och gemenskap. Vi kan alla hamna i den situationen att vi blir ensamma...

En julhälsning!

God Jul och Gott Nytt År!

En tomtefri jul :-)

Jag lovar att detta inte ska bli ett moraliserande inlägg som förfasar sig över alla kristna som firar jul med tomten, men kan ändå inte låta bli att skriva ett antitomteinlägg ;-) Min avsikt är inte att lasta fördömelse på någon som gillar tomtar. Nädå, gör som ni vill, men hemma hos oss är det tomtefritt! För ganska många år sedan bestämde jag mig för att försöka ha mer fokus på Jesus under julen. Därför bestämde jag mig för att inte ha några tomtar, vilket faktiskt kändes bra. Pynta kan man ju göra ändå. Jag tycker att tomten skymmer Jesus. Tomtens ockulta bakgrundshistoria, i alla fall i de nordiska länderna, gör det inte bättre. Som "Santa Claus" har han i och för sig en mer "kristen" prägel får jag väl säga till tomtens försvar. I alla fall är han inte välkommen i mitt hem. För några år sedan såg jag en rolig julhälsning med en stänk av allvar: Det var en bild på en tomte som hade ett kryss över sig. Under stod det "It's not my birthday", dvs. "Det är inte min födelsedag."

Jag tar bloggledigt, åtminstone över jul, eftersom vi reser bort utan min dator. Därför vill jag önska dig en välsignad (tomtefri?) jul tillsammans med Jesus.

Ett hett "innetips" för dig som väljer tomtefritt, men tycker det blir tomt vid julklappsutdelningen: Låt någon klä på sig en ängladräkt istället och dela ut julklappar. Rätt biblisk tanke (och pedagogiskt), enligt mig, med änglar som delar ut goda gåvor som budbärare åt den Högste.

Julen närmar sig, hur ser den ut för dig?

Inte så originellt att blogga om julen för tillfället ;-) Det finns mycket att skriva om, både positivt och sådant som upprör. Tänkte egentligen skriva ett inlägg och propagera för en "tomtefri jul", men det blir inte så idag, är inte riktigt på det humöret...

Jag tänkte skriva om julen utifrån att jag precis har varit på en julfest och åkte därifrån med bitterljuva känslor. Varför återkommer jag till. Ska erkänna att jag gruvat mig inför den här julen, men den verkar bli bra ändå. Förra året var första julafton utan svärmor som dog i början av förra året. Jag och maken plus en väninna satt i vår lägenhet. Vi har aldrig firat jul "ensamma" på det sättet förut. Jag hade hög feber och luftrörskatarr och kände mig inte särskilt pigg och inte var julafton speciellt rolig heller, även om det kändes bra att ha en vän hos oss som annars kanske skulle ha suttit ensam. I år ska vi fira jul fyra gånger, fast inte alla gångerna på julafton. Julafton firar vi med makens äldste son som nyss flyttat till sin första lägenhet. Det var oväntat att det skulle bli så, men roligt och spännande! Tack Jesus för att vi slipper sitta i lägenheten i år igen!

Det är så mycket förväntningar förknippade med julfirandet. För oss kristna är det verkligen en glädjehögtid, att få fira att vår Frälsare föddes till jorden, men handen på hjärtat hur mycket i centrum är Han i vårt julfirande? Samtidigt är det en stor familjehögtid, där släkt och familj är i fokus och det är väl det som är i fokus för de flesta, kristna som icke-kristna. Min bitterljuva känsla efter julfesten berodde på det sistnämnda. Att träffa människor som berättar om sina "fantastiska julfiranden" med "alla" släktingar, barn och barnbarn i sina fina, nyrenoverade och pyntade hus, när jag själv inte har så många anhöriga i livet (och inget hus heller) är smärtsamt. Vi är inte helt ensamma, utan har några anhöriga som vi firar jul med under julledigheten, så det är inte så illa ändå, men det är smärtsamt att bli påmind om dem/det som saknas...

Kanske finns det fler som känner igen sig i den bitterljuva känslan inför julen, särskilt julafton?

Jag hinner inte med...

Idag (!) blev jag i princip klar med julpyntandet förutom den stora plastgranen. Jag förstår att en del höjer ögonbrynen. Jag vet, borde ha varit klar innan första advent! När jag hörde arbetskamraters vånda inför hur de skulle lyckas hinna med allt INNAN första advent, inser jag att jag genom att vara en vecka försenad troligen räknas som avvikande :-). Som tur är fick jag i alla fall upp adventsljusstakarna innan, fast inte den med fyra ljus för jag hade inte köpt några ljus och en julstjärna fungerar inte, så den hänger mörk i fönstret.

Apropå granen, när jag var liten klädde vi den alltid kvällen innan julafton, en mysig tradition som jag egentligen vill hålla på men... Vi åker bort dagen innan jul, kanske klär jag den tidigare.

Tänk att adventsfirandet är så viktigt för oss svenskar, kristna som icke-kristna. Adventsljusstakar är obligatoriska hemma och på jobbet. På jobbet SKA adventsljusstakar finnas i VARJE fönster. Egentligen härligt att hela Sverige är i väntans tider för att fira Jesu födelse, men hur många tänker på vad traditionen handlar om? Tänk om samma engagemang skulle läggas på att ge advents- och jultraditionen innehåll och mening!

Spännande med nya initiativ

För drygt en vecka sedan var jag och maken i Gävle. Nyfikna på ett församlingsbygge. En afrikansk man, boende i Sverige, håller på att starta en internationell församling. En vän till oss hade kopplat ihop med honom. Det var inte många församlade, kanske fyra - fem stycken. Vi var de enda svenskarna förutom vår vän. Den afrikanske mannen, vi kan kalla honom pastorn, predikade på knagglig fransk-engelska. Litet svårt att förstå vad han sade. Lovsången var kanske inte den tonsäkraste från alla håll. Dessutom var jag såå sömning. Ändå, mitt i allt fanns Guds närvaro. Pastorn ville be för mig och min man. Han fick uppmuntrande ord till oss från Herren. Behöver mycket sån't nu :-) Allt ska prövas förvisso. Det jag märkte, trots min trötthet och min svårighet att förstå den knaggliga fransk-engelskan, var att något positivt hände på insidan som hållit i sig sedan dess. Jag känner mig gladare och starkare på insidan plus att jag känt Guds närvaro under de stunder jag haft i bön sedan dess.

En dag innan vi åkte till Gävle var jag på en helt annan typ av möte. Fler människor. Stor förväntan på den tillreste predikanten som kom från ett annat land. Flera berättade efteråt att de blivit välsignade. Jag då? Nä, upplevde inget särskilt, tyckte det blev för mycket fokus på skratt. Inget fel i att börja skratta under Andens närvaro, men om det bara är det som räknas... Njaa. Tvivlar inte på att människor upplevde vidrörande från Gud. Märker i alla fall att ett möte med Gud kan komma där man minst anar det.

Förändring på fem minuter

Jag har haft en tuff period ett bra tag. Tyckt att Gud och bönesvaren känts långt borta... men tänk vad snabbt det kan svänga! En dag när jag satt och försökte be, kom jag ihåg något jag som barn uttalat över min framtid som inte var bra. Jag bad om förlåtelse för det jag sagt och bröt kraften i orden över mig i Jesu namn. Plötsligt kände jag Guds närvaro på ett sätt som jag inte gjort på länge. Jag hade börjat skriva i en bönebok böner av typen: "Gud, var är du? Hör du inte mina böner?..." Nu började jag skriva ord av hopp och tro.

Tänk att saker och ting kan förändras på fem minuter! Ett tips: Jag har upptäckt att det ger mycket att skriva ner tankar, böner och tilltal från Gud under bönestunderna.

En gratis bok

Böcker har alltid varit en viktig del av mitt liv. De ger tröst, stunder av verklighetsflykt, insikt och aha-upplevelser, idéer skapas och man får följa spännande levnadsöden. Så vad skulle livet vara utan böcker? Speciellt i höstmörkret behövs de...

Ett par vänner till mig har ett bokförlag, Vingården, där de säljer böcker och CD. Många böcker har de skrivit själva, men de har även böcker av andra författare. Nu har de ett erbjudande som räcker månaden ut. Om du beställer via deras webshop får du en bok gratis, endast porto (11 kronor) tillkommer. De har en hel del bra själavårdslitteratur. Själv har jag beställt Övervinn fruktan - fiendens strategi demaskerad av Denise Frangipane.

Klicka på rubriken för att komma dit!

Rationalismen - vår tids religion

En fundamentalistisk religion har slagit sitt järngrepp om västerlandet. Är det islam kanske? Nejdå, rationalismen. Dess trossatser är obevekliga och läran fördömande mot oliktänkande. Dess anhängare förfasar sig över exempelvis den kristna tron och målar upp den som farlig och samhällsförstörande, samtidigt som de med en religiös iver och fundamentalistisk intolerans försvarar sina trosuppfattningar.

Varför dessa djupheter på kvällskvisten? För ett tag sedan läste jag en artikel skriven av Fredrik Lindström (en favorit) i Aftonbladet om just detta. Han slog huvudet på spiken med sin tankeväckande artikel. Klicka på rubriken om du är intresserad av att läsa hans funderingar kring detta. Inte alls dumt, enligt min mening.

En vecka har gått

Hur sammanfattar man en vecka som gått så fort? I början av veckan fick jag en hårfärgning av ljusa slingor gratis genom att ställa upp på en färgkurs. Min frisörska lyckades luska fram numret till min tjänstemobil (har hemligt nummer hem) och ringde och erbjöd mig att vara med. Kändes faktiskt som en uppmuntran från Herren, behövde en liten överraskning. Något som livar upp den grå vardagen.

Idag var jag inbjuden till hårfrisörskan igen för att prova en "mirakelbehandling" för huden. Elektrisk ström plus produkter ska göra underverk på rynkor, acne mm. Nyfiken och MYCKET SKEPTISK gick jag med på att prova behandlingen. Den gjordes på halva ansiktet och det blev faktiskt en tydlig skillnad. (Kul med halva ansiktet uppfräschat och inte den andra halvan... :-)) Nåja, skepticismen har inte släppt. Jag googlar för fullt på företaget som säljer produkterna och tänker invänta och se om resultatet håller i sig. Helst skulle jag vilja veta hur den elektriska apparaten fungerar. Galvaniska strömmar som går djupt ner i huden påstås det, hmm. Visst syntes resultat, men hurdå? Borde haft med mig ett mätinstrument, hihi.

Ibland önskar jag att jag kunde vara lika entusiastik som de som sålde de här produkterna/behandlingarna eller människor överhuvudtaget som älskar att sälja särskilda produkter. De vågar släppa taget och ge sig in i något nytt, utan så mycket analyserande kanske. Kvinnorna på salongen berättade entusiastiskt om hur de blivit överbevisade om behandlingens förträfflighet och att de kastat sig in och börjat sälja produkterna. De verkar tycka att det är jättekul och berättade om fantastiska resultat, nöjda kunder, kurser, bonusar och resor. De TROR verkligen på produkterna till 100 procent. Jag blir nog aldrig sådan, vilket kan vara både en fördel och en nackdel. Nackdelen kan vara att jag brottas med en grundläggande skepticism som kan göra det svårt att till exempel ta emot det goda Gud vill ge MIG och ha TRO för hans under i mitt liv. Ibland måste man våga för att vinna. Fördelen är väl att jag inte är så lättlurad förstås...

Inlägget blev väl egentligen inte en sammanfattning av veckan, utan ett axplock av ett par händelser.

Att börja blogga

Såg att en gammal kompis till mig börjat blogga. Det var länge sedan jag träffade honom. Kul att hitta gamla vänner på nätet.

Jag vill introducera hans blogg "Tankar bakom ratten". För att komma dit, klicka på rubriken.

Ska bli intressant Stefan att läsa dina tankar bakom ratten!

En nästan nära döden-upplevelse...

Glad i hågen (nåja, kanske litet överdrivet) tänkte jag igår råda bot på min rethosta som kommit efter att rösten börjat återvända. Har nästan varit utan röst några dagar. Jag köpte Noskapin på Apoteket, ett receptfritt hostdämpande medel. Tog en tablett sent på eftermiddagen, sedan en till senare på kvällen. Plötsligt får jag fruktansvärda smärtor i mellangärdet, bröstet och ryggen. Vet inte riktigt vad jag ska göra. Går och lägger mig, känns som en kramp runtom. Riktigt otäckt och gjorde ordentligt ont! Blev rädd och började fundera om det var en hjärtinfarkt eller något annat hemskt. "Gud, hjälp mig! Klarar nog inte det här!" Började fundera på att be maken ringa ambulans. Låg och oroade mig för att det är långt till närmaste akutsjukhus. "Hur ska det gå i ambulansen?", låg jag och tänkte. "Inga narkossköterskor finns med längre, ifall jag nu skulle behöva det." Man hinner tänka en hel del i sådana här situationer och ropa till Gud. Plötsligt kom det en tanke: "Gå och läs bipacksedeln till Noskapin." Sagt och gjort, det gjorde jag. Där stod det bland andra mer eller mindre otrevliga biverkningar:

Hos vissa personer kan noskapin ge upphov till intensiva buk/bröstsmärtor ½-4 timmar efter intag. Smärtorna går över av sig själv efter 1-3 timmar

Smärtorna klingade av så småningom, kändes skönt att få reda på vad det var.

Så ett varningens ord för Noskapin. Receptfri medicin är tydligen inte alltid så harmlös...

Profetiskt tilltal

Jag är verkligen en supermotståndare till gudstjänster KLOCKAN ELVA i kyrkorna, alltså inte motståndare till gudstjänster/möten utan till mötestiden. Skulle vilja starta ett upprop mot detta! Nåväl, tills det brutit igenom får jag försöka gilla läget. I söndags fick vi ju en extra timme gratis så då blev det elvamöte. Ett härligt lovsångsmöte även om jag hade svårt att samla tankarna och koncentrera mig på Herren. Upplevde ändå Herrens närvaro.

Efter mötet, vid fikabordet, kom en väninna fram till mig och sade att hon hade sett en sak över min man och mig. Hon hade brottats med sig själv om hon skulle våga säga det, men bestämde sig för att göra det. Hon såg en sol över oss och att Guds härlighet var över oss. Väninnan sade att hon upplevde att Herren sade att vi snart skulle komma in i rätt element. Jag hade nyckeln. Hon såg sedan tro och hopp och sade att det snart skulle komma.

Det var verkligen uppmuntrande! Både jag och maken har en längre tid känt att det måste bli en stor förändring i våra liv.

En kopp kaffe på krogen

Förra helgen åkte jag på ett lovsångsmöte ganska långt ifrån där jag bor tillsammans med en väninna. Mötet var bra, men det fanns inget kaffe efteråt :-) Vi bestämde oss för att dricka kaffe på krogen mittemot kyrkan, kanske skulle vi få tillfälle att berätta om vår tro. Min väninna berättade att han som äger krogen är uppvuxen i en kristen familj. Hon visste inte om han bekänner sig som kristen, men hon var ganska säker på att han har tron i hjärtat.

Det var inte så mycket folk på krogen, då det var ganska tidigt på kvällen. Vi blev tillfrågade om vi ville vara med på en frågesport om musik. Nja, vi tänkte att det skulle nog bli svårt så vi tackade nej. Vi bestämde oss för att sätta oss bredvid två män som deltog i frågesporten. Tvärtemot vad vi trodde lyckades vi pricka in några svar på frågorna.

Efter frågesporten gick en av männen iväg och kom tillbaka med två extra drinkar till oss. Jag sade att "tyvärr, dricker vi inte sprit". Jag föreslog att han kanske kunde bjuda några andra av kvinnorna som var där istället. Vi berättade att vi nyss varit på möte i Pingstkyrkan. Mannen som köpte drinkarna frågade om man föds som kristen. Det blev inledningen till ett samtal om tro. Det visade sig att mannen hade haft några kristna i sin bekantskapskrets. Han verkade uppriktigt intresserad. Den andre mannen var litet stökigare, men började fråga vad vi pratade om. Jag berättade att vi pratade om vår kristna tro. Då blev han allvarlig och sade att han aldrig skulle kunna tänka sig att håna någon för sin tro. Under sitt yrkesliv hade han sett så mycket där någon kraft större än oss människor verkat på ett övernaturligt sätt. Jag erbjöd mig att be för honom. Han hade ett trasigt knä och tyckte det var helt okej att jag bad för honom direkt, så jag lade handen på hans knä och bad honom kolla om något hade hänt. Mannen blev inte helad direkt i alla fall, men han sade "det kan komma sedan".

Min väninna pratade med krogägaren innan vi gick och berättade vad som hänt. Han välkomnade oss tillbaka och sade till oss att gärna ta mer fler kristna. Han sade att det är positivt om vi kristna inte gömmer oss i kyrkan, utan vågar oss ut och berätta om vår tro på krogen.

Tänkvärda ord från en krogägare och en intressant kväll. Vi bestämde oss för att göra om det igen någorlunda regelbundet.

Kristen gemenskap igen

För några dagar sedan hittade jag en nystartad församlings hemsida. Det första som stod på sidan med stora bokstäver var "Gemenskap". De hade möten på söndag eftermiddagar (underbart för oss morgontrötta!). Klockan fem efter söndagsmötena är det annonserat "After Church med mingelfika". Varje torsdag "After Work" med soppa, fralla, dryck, kaffe och kaka. Pingisbord och Playstation för barnen. Tisdagar "Evening Praise", en mötesplats för att på ett avslappnat sätt få ta emot förbön och nattvard och prisa Gud.

Jag måste erkänna att jag blev imponerad av församlingens verksamhetsbeskrivning. Varför då? Jo, för att de på något sätt fångat upp ett behov hos oss människor, kristna som icke-kristna, nämligen behovet av mötesplatser. Möjligheten att träffas någonstans i vardagen och umgås, utbyta erfarenheter, lära känna och slipas mot varandra. Få tillfälle att knyta nya vänskapskontakter och där en plattform för Gudsmöten skapas. Gudsmöten kommer inte bara genom predikan eller genom att gå fram för förbön, enligt min mening, utan genom att vi delar livet - Guds liv i våra liv med varandra. Jag har tyvärr inte besökt den här församlingen, eftersom den ligger långt ifrån där jag bor, men visst är det är kul med nytänkande församlingar!

Vad är kristen gemenskap för dig? Vad är en "bra" församling för dig?

Gemenskap?

Den senaste tiden har jag funderat mycket på gemenskap, särskilt på vad som är kristen gemenskap. Gemenskap i Bibeln skildras i Apostlagärningarna som att man delade livet med varandra dagligen (Apostlagärningarna 2:41-47) - man höll samman.

Jag har bott på ganska många ställen och har erfarenhet av olika församlingar. Utifrån mina erfarenheter måste jag nog säga att det är rätt så ovanligt med församlingsgemenskap där man delar livet med varandra och finns till för varandra varje dag. Jag säger inte att det inte finns, utan bara att jag sällan sett den formen av gemenskap. Det finns församlingar med fantastiska möten och verksamhet som rymmer mycket av Gudsmöten, men ändå saknas hjärtegemenskap mellan församlingsmedlemmarna och en del känner sig ensamma och utanför. Kanske har vi en tendens i Sverige att bygga plattformskristendom. Vi går på möten, tittar varandra i nacken, fokuserar på vårt eget Gudsmöte och går sedan var och en hem till sitt. Jag tror inte att det är Guds tanke! Vad tror du?

Möte med ett trasigt hjärta...

En trasig tonårstjej, vinglig med sluddrigt tal... Inget att leva för, stoppar i sig droger, injicerar eller äter det hon kommer över. Bakom leendet och jagandet efter droger, ett trasigt hjärta och en tom själ.

Jesus, låt henne få lära känna Dig och Din kärlek. Ta hennes hjärta i Din hand och hela, Du som helar de som har brustna hjärtan. Blås liv i hennes ande och fyll tomheten med Ditt rike. Skydda henne från henne själv och för henne till en skyddad plats där hon kan läkas. Tack, att Du älskar henne så mycket att Du gav Ditt liv för henne. Ge henne ett liv med mål och mening som håller inför evigheten. Amen.

Vilka böcker har du på ditt nattduksbord?

Efter en rätt intensiv helg, då jag fick ett uppdrag på jouren som tog ganska mycket tid, orkar jag inte annat än att ligga i sängen. Känns skönt att inte göra så mycket. Har sjungit lite lovsång och haft en härlig bönestund. Upptäcker högen med böcker på nattduksbordet. Inte så att jag läser alla böckerna, men har nog börjat läsa i allihopa. Undrar just vad bokhögen säger om mig? Vilka böcker har du på ditt nattduksbord? Vad säger de om dig, tror du? Dessa böcker har jag i min hög:

- Det finns gränser
- Out of the dark valley
- Growing pains
- Prayers that heal the heart
- Soul ties
- Amy Carmichael och Indiens juveler
- Straight talk. Overcoming emotional battles with the power of God's Word
- Kvinnor som tänker för mycket
- Deeper healing for the human spirit
- Guide i hopp & tro
- Simple prayer
- Patienter med schizofreni och deras familjer

En salig blandning!

Fredagkväll

Vart tar veckorna vägen? De går så fort, känns som måndag, fredag hela tiden. Just nu ligger jag i soffan och skriver mitt inlägg. Intryck från veckan poppar upp i tankarna. Tänker särskilt på tjejen som var på jobbet idag. Hon praktiserar på en annan enhet. Får en känsla av att hon har eller har haft det jobbigt, vet inte varför, men kanske är det den helige Ande som ger mig det intrycket. När jag tänker på henne känner jag på något sätt kärlek (Guds) till henne. Borde ha pratat med henne idag, kunde i alla fall ha frågat henne hur det går för henne på jobbet. Istället valde jag att prata på med arbetskamraterna? Är inte så fokuserad på Guds närvaro och ledning som jag skulle önska...

Idag är det andra dagen jag har jour. Den håller på tills på torsdag. Måste ha med mig jourtelefonen hela tiden och vara beredd att svara i den dygnet runt. Litet nervöst, inga arbetskamrater att rådfråga. Hoppas att det inte ringer...

En underbar låt

Känner mig litet hängig. Försöker stå emot alla virus och bakterier. Piggade upp mig med "The Blood Will Never Lose It's Power" och lärde mig samtidigt att infoga videos i inlägg.

Tankar i höstmörkret

När helgkvällarna blir mörka och det är höst är det som att aktivitetsnivån sjunker, i alla fall hos mig. Inte lika mycket inspiration att göra saker, blir mest sittande framför datorn, fast samtidigt lite trött på det. Vi åker iväg och handlar, går litet på loppis. Vad ska vi göra sen då? Hem och laga mat, sätta sig i soffan...

Hörde ett utdrag ur en predikan av Bill Johnson, som är pastor för en församling i Californien, igår. Folk hade frågat honom om de kunde få vara med i hans evangelisationssatsningar i köpcentra, eftersom de hört om de mirakel som skett där. Människor har blivit helade och berörda av Gud. Bill sade att de har ingen evangelisationssatsning i köpcentra, utan de har bara folk som är ute och handlar (och är öppna för Guds kraft när de handlar...)

För mig är det äkta original-kristendom; att vara medveten om Guds närvaro i vardagen var man än är och vara uppmärksam på att Gud vill möta människor med sin kraft och kärlek och våga ta steg... Jag har långt kvar tills att jag är där... men skulle vilja...

Ett ord i rättan tid

För några dagar sedan vid frukostbordet fick jag en tanke; att läsa Markus kapitel 4 om sådden i olika jordmåner. Hur Guds Ord sås i våra hjärtan. I mitt fall kopplade jag det till de Guds löften som kommit till mig om förändring/bönesvar. Ordet kan sås i stengrund till exempel, så att man tar emot Ordet med glädje, men när bedrövelse eller förföljelse kommer, kommer man på fall, alltså ger upp. Kanske inte låter så uppmuntrande, men blev faktiskt till en uppmuntran för mig. Alltså att stå fast även om man känner sig bedrövad, nere och missmodig. Det kan höra till att det blir så när man fått till sig löften om förändring/bönesvar.

Ordet/löftet/bönesvaret är som en sådd som växer, dagarna går och man märker inte vad som händer under ytan. Plötsligt börjar det gro och växa ovan jord. Bönesvaret manifesteras!

Strömavbrott

Började skriva blogginlägget, plötsligt blev allt kolsvart! Strömavbrott i hela området. Det blev verkligen svart, såg inte handen framför mig. Litet klaustrofobiskt och läskigt, har varit anlagda bränder i området... Nåväl, efter cirka en halvtimme kom ljuset tillbaka.

Ungefär så kan det kännas i ens vandring med Gud. Man ber, får till sig löften, känner glädje och förvissning över bönesvar - Guds ingripande, så plötsligt blir allt svart. Gud känns långt borta och de löften man känt glädje över är som bortblåsta. Det blir tungt och missmodigt. Man ber, ropar till Gud i förtvivlan och så plötsligt är ljuset och värmen tillbaka. Känner du igen dig?

Undra om jag hinner med?

Har precis registrerat mig på Ellel 365 som är en Internetbaserad lärjunga- och helandeskola. Ellel Ministries jobbar med befrielse och själavård. Man kan prova sju dagar gratis, vilket jag tänker göra. Skolan är egentligen 365 dagar. Varje vecka läser man daglig undervisning och får tillgång till en videoundervisning och en audioundervisning på vardera 30 minuter.

Första lektionen var riktigt bra. Den handlar om hur livet formar oss och vår bild av Gud. Det blir som ett pussel med bitar som passar och som inte passar, en blandning av sanningar som frigör och lögner, som vi tror är sanningar, som binder oss.

Om du vill veta mer, klicka på rubriken.

Ibland känns allt öde...

Så känns det med jämna mellanrum. Kompisar har flyttat, egentligen bara bekanta kvar. Ibland känns det tomt... Usch, jobbigt när man känner sig missmodig. Men så idag hade jag bestämt träff med en tjej som jag känt i många år. Hon bor fyra mil bort. Har inte haft så mycket kontakt på senaste tiden, men nu skulle det bli av. Möts av hennes fina, stora och björnlika hundar. Vid kaffebordet börjar hon berätta vad Gud gjort i hennes liv. Hon har lyckats sluta röka rakt av efter många års rökning, och varit rökfri i sex månader.

Vi öppnade oss för varandra och berättade om sådant som känns tufft i vardagen och upptäckte att i vissa situationer reagerar vi väldigt lika. Plötsligt vill hon att jag ska be för henne och kommer och sätter sig bredvid mig, fast egentligen ber hon med fullt engagemang med tårarna rinnande.

Vi berättar gamla minnen. Hon speglar mig och talar om hur hon uppfattade mig för många år sedan och hur jag förändrats. Spännande med feedback. Tur att hon tyckte att förändringen var till det bättre :-) Hon har haft svårt att komma iväg på möten, men nu ville hon med någonstans. Vi bestämde, nästa onsdag går vi på möte tillsammans.

Hur gick det här till? Det som kändes så öde var plötsligt inte lika öde längre.

Tro för det som är möjligt eller för det som är omöjligt?

Det här citatet återkommer jag till gång på gång. Det är så sant och samtidigt så utmanande.

"En del av vårt problem är att vi bara är vana vid att göra saker för Gud som inte är omöjliga. Om Gud inte dyker upp och hjälper oss kan vi ändå lyckas. Det måste finnas en aspekt av det kristna livet som är omöjlig utan ett gudomligt ingripande, som håller oss kvar i ett utsatt läget och får oss att komma i kontakt med vår sanna kallelse."

("När himmelriket tränger fram", Bill Johnson)

Tips för andlig överlevnad

Är i en väldigt hektisk period. Så fort jag kommer till jobbet "rasar" det arbetsuppgifter över mig. Halvakuta situationer som behöver redas ut och jag får ringa massor av telefonsamtal. Dokumentationen blir lidande. Hemma har det varit mycket olika aktiviteter som vi har åkt på. Haft svårt att varva ner på kvällarna, planerar min bönestund alldeles för sent och somnar mitt i den. Mitt i allt detta läste jag en artikel på Ulf Ekmans blogg som var mitt i prick, precis vad jag behövde.

Några tips för andlig överlevnad:

http://ulfekman.nu/2009/06/05/nagra-tips-for-andlig-overlevnad/comment-page-2/#comment-7365

Nya församlingar

I helgen campade vi med husvagnen i Gävle. Troligen sista campandet för i år. Gjorde en kraftansträngning för att komma upp till elvamötet i Korskyrkan. Vi var litet nyfikna på församlingen, hört att den växer; människor kommer till tro regelbundet. Väl där, inte helt i tid, höll den yngste av församlingens pastorer en predikan om att inte frukta. Kanske inte så djuplodande, men ändå trosstärkande. Kände Guds närvaro under mötet. Intressant när pastorn berättade om att de står i tro för ett område i staden. Han förklarade inte så detaljerat, men tror att det handlade om en ny lokal för kyrkan. Litet besviken över att det inte var något kyrkkaffe efteråt. Hade varit kul att träffa några församlingsmedlemmar... Kanske berodde på att de hade församlingsmöte senare. Behållningen för mig var: Våga tro på Herren att Han gör under och gör det omöjliga möjligt. På något sätt kände vi oss litet hemma där.

Klockan fyra gick vi på möte i Pingstkyrkan, fast egentligen var vi rejält försenade på grund av att vi var tvungna att lämna campingplatsen senast tre och sedan hinna göra iordning middag.

Pastorn pratade om relationer och vikten av helade relationer. Mötet var stillsammare. Efter predikan, en stund där folk fick möjlighet att dela ord från Herren och/eller söka förbön. Ingen sade något. Några gick fram och tände ljus. Sedan fika. Plötsligt började ett församlingsmöte. Alla var välkomna. Församlingen har tagit steg för ett kyrkbygge vid ett tidigare växthus. Där ska vara förskola, idrottshall och äldreboende. Mycket intressant att höra hur projektet framskridit och hur vikten av bön poängterades och beroendet av Herren. En sjukhuspastor avskildes. Flera personer som vi aldrig träffat förut började prata med oss. Det kändes avslappnat, precis som att vi kände dem. Upplevdes som att vi fick en inblick i församlingens hjärta genom församlingsmötet. Vi kände oss litet hemma där också och glada över en församling med go´. Församlingen verkar inriktad på omsorg/själavård och utbredande.

Två spännande församlingar som vill någonting. Positivt! Litet olika inriktning, men ändå likheter. De står i förändring och har gjort sig beroende av Gud för att ta nya steg.

Efteråt var vi inspirerade, men fundersamma: Tänk om vi skulle flytta till Gävle framöver, vad svårt att välja församling, i alla fall mellan de här två spännande församlingarna! (Ibland längtar vi till en större stad.) I sådana fall måste du, Gud, verkligen leda oss!

Helad i matstrupen!

I helgen blev maken uppringd av en man. Det var säkert minst sju år sedan vi träffade honom på en liten ort cirka åtta mil norr om där vi bor nu. Mannen kom då cyklande och vi började prata. Han berättade att han var alkoholist. Troligen på grund av sitt drickande hade han fått förträngningar i matstrupen. Han hade varit på minst 20 undersökningar där man utvidgade matstrupen på honom. Där på plats bad vi för mannen. En tid senare fick vi reda på att han blivit helad.

Mannen var inte nykter när han nu ringde min make. Fantastiskt att han hade kvar våra mobilnummer efter så lång tid. Mannen var fortfarande helad. Efter förbönen hade han varit till doktorn som sade åt honom att han inte behövde komma tillbaka mer!

Uppmuntrande att bli påmind om undret som Gud gjorde i hans liv och att det håller! Gud är god!

Att sälja allt...

Läste en artikel om Claes i Gävle som bestämt sig för att sälja allt och börja ett nytt liv. Han vill känna sig fri att kunna gå dit han har lust. Claes har ett liv i missbruk bakom sig, men har kommit ifrån det med hjälp av tolvstegsprogrammet. Verkar som att han har haft en kristen uppfostran. Det första han tänker göra är att gå till ett kloster i Sala.

Annorlunda. Känns litet lockande. Kanske inte att gå, men att vara fri att åka var man vill, inte vara bunden av tider och vardagsbestyr...

http://gd.se/nyheter/gavle/1.1331388

Så skönt med "storstad"

Var i Gävle idag, vår närmaste "storstad". Mesta tiden var jag inne i ett konferenscenter och såg inte så mycket av stan. På väg till bussen hem hann jag ändå känna... stadspuls. Många människor ute, spännande affärer, soligt väder. Vad skönt, tänk om jag kunde få stanna en stund och njuta! Kände mig så glad att få gå mitt i vimlet och se olika, unika människor - folkliv... Kontrast mot den lilla stad i närheten där jag bor som känns mer öde och trist. Blev riktigt upplivad på insidan. Tänk vad så litet kan göra mycket för en dag!

Tjänst på gatan

Lyssnar just nu på God TV. En kvinna från Arizona, Patricia King, berättar om hur hon fick en vision från Gud om att nå människor på gatan med Jesus. Hon och några andra kristna begav sig ut. De var exalterade, men upptäckte att människorna på gatan inte gillade dem. De tyckte att de kristna störde aktiviteterna, droghandeln där. En del hade vapen. Inte heller polisen gillade deras närvaro.

Patricia och hennes gäng sökte Gud som visade vad de skulle göra.
-Bli som hemlösa för att ni ska kunna förstå hur de har det. Sagt och gjort, de gick ner på gatan utan pengar, mobiltelefoner, inga extra kläder och började fråga folk hur de överlevde på gatan och sade att de ville prova på att leva som dem. Många blev nyfikna och undrade varför de gjorde så. De sade att de gjorde det för att Jesus älskar dem och att de ville förstå deras hjärtan. De hemlösa började lära dem hur man överlever som hemlös.

Tjänsten på gatan började på ett annorlunda sätt än vad de tänkte sig. Patricia berättade att de fått många vänner bland de hemlösa, då de vunnit deras förtroende.

http://www.extremeprophetic.com/

Den som Sonen gör fri är verkligen fri

Ett videoklipp från 50-årsfesten i lördags (inte allra bästa kvalitet):

Rolig fest!

Jag gillar när det är spontant, äkta och roligt. Så blev det på 50-årsfesten i lördags. Inte stelt och högtidligt, utan humor, skratt, god mat, sång, en del gick upp och dansade spontant (utan en droppe alkohol ). Firandet var i en bygdegård, bara tre mil från stugan, alltså i "bushen". Mysigt!

Vattenkranarna på toaletterna måste vara antika. Kolla här:

Inte skrivit på länge...

Försöker skriva ett blogginlägg via mobiltelefonen. Fungerar hyfsat, även om det är lättare via dator. Befinner mig nämligen i stugan i vildmarken. Har inte skrivit på länge. Varit en trött vecka, inte haft tid eller inspiration. Känt mig trött, orkeslös och lite tungsint. Det har ändå funnits någon ljusglimt som till exempel kvällen med min bönekompis. Vi pratade massor om vad som hänt sedan sist och bad över det. Kändes skönt. Idag ska vi på 50-årskalas. En härlig och originell kompis ska vi fira. Han älskar att börja dansa när han är i kyrkor och bryr sig inte om vad andra tycker. En färgstark personlighet..

En kvinna som tänker för mycket...

När jag var i Borås förra veckan så min vana trogen utforskade jag bokhyllan i lägenheten som vi fick låna. Ögonen fastnade på en bok "Kvinnor som tänker för mycket - om destruktiva tankemönster och hur du tar dig ur dem" av Susan Nolen-Heoksema. Började bläddra i den. Berättelser om kvinnor som grubblar och vrider och vänder på saker och ting som händer och har hänt. Författaren kallar fenomenet för hypertänkande. Det innebär inte att ha tvångstankar och är inte samma sak som att oroa sig. Den som oroar sig, oroar sig för att något tråkigt ska hända. Den som "hypertänker" är säker på att något dåligt redan har hänt, tänker intensivt på det och det mesta börjar kännas jobbigt. Författaren menar att man måste bryta tankegångarna och sätta stopp så att de inte drar iväg för långt. Intressant.

Bibeln säger i 2 Korintierbrevet 10:3-15:

Jag lever i världen men strider inte med världsliga vapen. Ty de vapen jag brukar i min kamp hör inte denna världen till utan får kraft av Gud att bryta ner starka fästen. Jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om Gud, jag gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus.

Tänkvärt, har nog en del hypertänkande/tankebyggnader att jobba med...

Kolla in denna sida!

Kolla in denna keramiksida. Annorlunda keramikkonst. Gillar den!

http://www.migust.se/

Inte setts på 20 år

I veckan har jag och maken varit i Borås. Igår tog vi en tripp till Göteborg. Då passade jag på att gå ut och fika med en tjej som var min bästa kompis under högstadiet och ett antal år framåt. Vi hade inte träffats på ungefär 20 år! Under skoltiden var vi som ler och långhalm. Hon kom som nyinflyttad till min klass i högstadiet under en period då jag var ganska ensam. Vi märkte att vi trivdes tillsammans och en djup vänskap växte fram. Vi pratade om allt och följde varandra i med- och motgång. Vi blev till och med frälsta samtidigt, även om hon kanske idag inte delar tron.

Litet nervöst att träffa henne, kommer jag att känna igen henne? Jodå, hon var sig lik både till utseendet och sättet. Lätt att prata med, smittande skratt, precis som förut. Vi tog en fika och pratade gamla minnen, vilka gemensamma bekanta från den tiden vi hade träffat och hur våra liv har gestaltat sig. Så roligt! Kände att jag fortfarande tycker om henne, en härlig person. Jag är tacksam över att hon varit en del av mitt liv.

En glimt av himlen på ICA

Förra veckan var jag och handlade på köpcentret nära stan. Sprang först på Coop Forum, hittade inte alla varor. Gick in på ICA. Jag letade efter ärtsoppa på burk. Letade och letade mellan hyllorna. En medelålders kvinna med vackra gröna kläder stod i en gång. När jag såg henne kände jag Guds närvaro och kärlek. "Hjälp, vad gör jag nu?", tänkte jag. "Är det typ skattjakt på gång?" (Se äldre inlägg i juni och juli för förklaring av vad skattjakt är.) Brottningskampen med mig själv och Gud började. "Jag vågar inte gå fram och säga något om Gud till henne, Jesus. Du vill nog säkert att jag bara ska be för henne, eller hur...? Jag ber nog bara för henne i alla fall." Så jag gick och letade ärtsoppan och bad för kvinnan, mötte på henne flera gånger. Guds närvaro försvann inte. "Gud, jag får nog komma över det här med att börja prata med okända människor om dig i någon annan stad, så går det nog lättare sedan. Jag vågar verkligen inte kontakta henne. Du får i sådana fall göra att hon kommer fram till mig." En tanke kom till mig. Förstod senare att det var Guds Ande: "Om du hade vågat, vad hade du då sagt till henne?" Jag svarade: "Då hade jag nog sagt typ. Ursäkta, jag är en kristen. Det här kanske kan låta dumt, men jag känner att Gud älskar dig." När jag hade tänkt tanken hände något märkligt. Det kändes som att jag faktiskt skulle våga säga det.

Sagt och gjort jag bestämde mig för att prata med kvinnan som nu var försvunnen. Plötsligt såg jag henne och började gå mot henne, då försvann hon bakom hörnet. Jag såg henne igen och sedan försvann hon. Inom mig tänkte jag att jag inte tänkte jaga henne genom hela affären, så jag övergick till att leta ärtsoppa igen. Sedan upptäckte jag kvinnan mellan två hyllrader. Jag samlade mod och gick fram till henne och sade: "Ursäkta, jag är kristen. Det här kanske verkar konstigt, men jag känner att Gud älskar dig och vill att jag ska förmedla det till dig. Du får ta det som du vill." Kvinnan sken upp och sade: "Jag tar det som jag vill" och kastade sig om halsen på mig och kramade om mig. Jag sade att jag inte brukar göra såhär i affärer, men kände att jag skulle säga det. Hon såg jätteglad ut och sade igen: "Jag tar det som jag vill" och gick.

Vad härligt det kändes efteråt, att jag vågade, att kvinnan fick höra om Guds kärlek och blev glad!

En gripande film

Denna dag var litet bättre än gårdagen. En sådan dag när det passar att titta på film. Dessutom grått och trist ute. Vi såg på "Pojken i randig pyjamas". Jag är ingen filmälskare direkt, men denna film var helt klart sevärd. En gripande berättelse om en åttaårig pojke under andra världskriget som flyttade med sin familj nära ett koncentrationsläger. Pappan hade fått arbete som chef där. Pojken söker sig till lägret och förstår inte vad det är för ett ställe. Där blir han kompis med en jämnårig judisk pojke som är fånge i lägret. Pojken får hemundervisning av en lärare som försöker indoktrinera honom och hans syster med den nazistiska läran. Rekommenderas!

En recension av filmen:
http://www.tv4.se/1.774786/2008/12/18/pojken_i_randig_pyjamas_5_solar

Trailer:
http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.774826

Vad skönt att glömma sig själv en stund!

Idag och igår har varit tuffa dagar. En sak hände som gjorde mig ledsen, arg och sårad... Känslorna kokade på insidan medan vi skulle åka på möte. Både skönt och jobbigt att träffa människor jag inte sett på länge. "Nä, men hej Anki, vad länge sedan. Hur är det med dig?" Stelt leende: "Jodå, allt är bra." Tänkte för mig själv, varför svarar jag så och varför frågar människor egentligen? Vill inte säga: "Jodå, just nu mår jag jättedåligt, tack." Vad skulle hända då? Risken är stor att det skulle bli skvaller. Vill inte det. Behövde uppsöka toaletten. Skönt att få vara för mig själv ett tag. Då ropar några att jag ska komma och hälsa på en person jag inte träffat på femton år. "Kan man inte ens få gå på toaletten ifred?", var första tanken. Det blev ändå ett riktigt bra samtal med den personen som ärligt (till skillnad från mig) berättade om problem i sin yrkessituation inom kyrkan. Vad skönt att glömma sig själv en stund! På mötet började tårarna rinna, typiskt! Satt förtvivlat och torkade dem. "Hoppas ingen ser. Jag vill inte svara på några frågor."

Idag ringde jag min böneväninna medan tårarna rann: "Hjälp, kan du be för mig." Det gjorde hon och höll en minipredikan om att förlåta. Kändes som att det var Gud i det hon sade, men jag kände mig motsträvig. Hon erbjöd mig att följa med på ett utemöte med allsång/kristna sånger. Vad skönt att åka dit i bilen med henne och få prata av sig! Hon delade att hon varit med om liknande situationer. Vad lätt det är att tro att man är ensam i världen om att ha det så. Sedan, så underbart att sitta på ett utemöte långt bort i skogen, träffa en del äldre kristna och återigen glömma sig själv.

Tänk att det finns sådana människor!

I helgen när vi var i stugan blev maken uppringd av vår käre granne. Hon sade att hon på morgonen fått en så stark bönenöd för makens två tonårssöner, min bror och familj! Hon hade ropat inför Gud och bett järnet för dem länge! Jag har inte varit med om det förut, att någon annan fått sådan nöd för våra anhöriga... Så uppmuntrande! De som är närmast kan liksom vara svårast att be för, i alla fall trosvisst... Så tack käre granne och förebedjare! Du är en pärla!

Jag blir såå glad!

Fick kontakt med en gammal bekant på Facebook som levt ett hårt liv. Han fick möta Jesus och fick hjälp att lämna sitt gamla liv. Mannen hade AIDS och inte lång tid kvar att leva. När han i själavård bekände sina synder hände ett under. Immunförsvaret som var katastrofalt lågt återhämtade sig tills värdena var normala. Inget virus finns längre kvar i kroppen. På hans Facebook-sida finns nu ett bröllopsfoto! Känner tårarna glimta fram i ögonvrån när jag tänker på vilken upprättelse han fått av Gud!

Läs mer om honom genom att klicka på rubriken.

Afrikanska tacos i vildmarken

Är i vildmarken just nu, i sommarstugan som ligger i en pytteliten by. Fixat med husvagnen och ätit något som vi kallar "afrikanska tacos". En egen variant med etiopisk pepparsås. Åt den på tortillabröd med bananskivor, tomater och riven ost. Sås med matlagningsyoghurt, svartpeppar och vitlök. Mums. Starkt och supergott!

Recept på pepparsåsen:

Etiopisk Pepparsås:
0,5 kg köttfärs
0,5 kg lök - gärna rödlök
250 gr. smör (margarin). Jag tog rapsolja istället och litet margarin.
2 msk. Etiopisk peppar
1 tsk. salt
Tomatpure 1-1,5 dl

Torrbryn den hackade löken tillsätt margarin och kryddor och till sist köttet.
Späd ev. med lite vatten.
Ska småputtra (minst) två timmar.

Det sprider sig

I onsdags hälsade jag på en väninna/bönekompis. Det var länge sedan vi träffades - i april, så vi hade mycket att berätta om vad Gud hade gjort i våra liv och områden där vi längtade efter förändring. Jag berättade om mina äventyr med "Taking healing to the streets" och "Skattjakt". Väninnan blev heltänd. Ögonen började tindra på henne. "Precis det har jag längtat efter, utbrast hon!"

Igår ringde hon och ropade "Jag har varit på skattjakt idag!" Hon berättade att hon var på ett köpcenter en mil från där jag bor. "Jag sitter i bilen och skakar av Guds kraft! Varit med om något häftigt idag!" Hon hade gjort några ärenden och behövde gå in på Coop Forum. En medelålders man gav henne en komplimang. Väninnan tänkte bara säga "tack" och gå förbi, men kände att det var något på gång. Mannen frågade: "Det är något särskilt med dig. Vad är det?" Hon berättade att hon var troende. Mannen såg helt tagen ut och undrade om han kunde få ta del av det hon hade. Väninnan fick tillåtelse att be för honom därinne på Coop. Mannen utbrast: "Känner du kraften?" Han sade att han inte hade någon religion, men bett Gud visa honom den sanne Guden. Han frågade om hon var aktiv i någon församling. "Ja", svarade hon, "men jag är mest aktiv mellan mötena i vardagen." Väninnan frågade om han ville ta emot Jesus i sitt hjärta. Det ville han. Så mitt inne på Coop ledde hon honom i frälsningsbön och han blev en kristen! Väninnan gav honom sitt telefonnummer och inbjöd honom och hans fru hem till henne och maken. Han skulle ta bussen och hälsa på.

Kycklingdoft

Min man lagar kyckling. Altandörren är öppen. I dörröppningen syns två gula ögon i en svart päls. En ny katt (vi har haft några på besök) som tydligen kände lukten av kycklingen... men den vågade sig inte in. En stund senare kommer Jasmine. Tur för den första katten att den hann sticka. Jasmine, som också är en katt, är inte nådig mot inkräktare nämligen och hon älskar kyckling. Väntar tålmodigt på att den ska blir klar i ugnen. Jasmine har delvis flyttat till oss på eget bevåg, så ägaren och vi har kommit överens om delad vårdnad...

I love cats!

Längtan

Är det bara för att det är första jobbveckan som gör att jag längtar efter...

• att flytta till ett annat ställe
• hitta en spännande församling eller kanske till och med ett församlingsbygge
• byta till ett större boende
• byta jobb (har ett intressant jobb i och för sig, men omväxling förnöjer)

Något nytt och något annorlunda. Alltså nästan byta liv... Tur att jag inte vill byta min man också :-) Katten, som vi har delad vårdnad med tillsammans med grannen, får gärna finnas kvar.

Kanske Gud vill förändring, göra något nytt?

Sista semesterdagen...

En trött, men rätt rolig dag. Var med på gudstjänst idag kl. 11 (undrar varför söndagsmötena måste vara så tidiga? Jobbigt för oss morgontrötta...) vid ett mysigt sommarhem. Berättade om vad jag sett Gud göra i sommar i "taking healing to the streets" i Vänersborg och "skattjakterna där och i Jämtland. Stort intresse! Flera kom fram efteråt och sade att de längtar efter att få komma igång med något liknande. Vem vet, det kanske skapas nya initiativ i att förmedla Guds kraft och kärlek till människor även här i södra Norrland?

Ligger just nu i TV-soffan och surfar på datorn. Ska försöka att komma i säng i tid inför första arbetsdagen imorgon...

Reflektioner kring skattjakten

Jag är jätteglad över att vi fick be för två människor som fick uppleva en beröring av Guds kärlek på vår skattjakt i Östersund. Men vad svårt det kan vara att övervinna sin egen blyghet och feghet och våga sticka ut från mängden och erbjuda något gott till människor.

Några unga killar på konferensen berättade medryckande om sin skattjakt. Hur de inte visste var de skulle åka, tog bilen till Norderön, letande efter kännetecken som de fått till sig. De hittade några av kännetecknen utanför ett hus. Skulle de våga ringa på dörren? Ja, de ringde på och frågade om det fanns något kafé i närheten, men vågade inte säga något mer. De fortsatte köra, åkte och fikade hos en kristen äldre släkting till någon av killarna som välsignade dem på deras färd. De åkte på olika vägar, då de plötsligt såg ett konstigt träd. En av killarna hade skrivit ner som kännetecken "konstigt träd". Några människor stod och fotograferade trädet. En av dem stämde överens på några av de kännetecken som killarna skrivit ned. Killarna berättade för personerna att de var på skattjakt och vad det innebar och frågade om de ville att de skulle be för något. Jag minns inte vad personerna svarade, men de var helt klart positivt inställda till det som killarna förmedlade. Genom killarnas berättelse gick en röd tråd, nämligen hur de hela tiden fick kämpa med sin blyghet och hur tufft det var för dem att gå fram till en okänd människa och erbjuda förbön. När de till slut vågade, blev det jättebra.

Jag vill också våga mycket mer! Som kristen har jag fått så mycket av Gud att dela med mig, men det är tyvärr inte alltid så lätt att övervinna feghet och Jantelagen :-)

Skattjakt igen!

Jag och maken hamnade på en konferens i Hallen (ja, inte inomhus alltså, utan en ort i Jämtland...). "Skattjakt" var annonserad. Märkligt att igen stöta på detta fenomen, efter att nyss ha varit i Vänersborg och praktiserat det för första gången.

Det går alltså till så att deltagarna sätter sig och ber Gud uppenbara kännetecken på de "skatter", alltså människor, som Han vill att vi ska hitta och förmedla Hans kärlek till. Man skriver ner alla tankar man får under en kort stund. Sedan delar man in sig i grupper och ger sig ut och letar. Kännetecken kan vara "röd tröja", "konstigt träd", "lekpark" mm.

Det första som kom i tanken var "Gamla kyrkan i Östersund". Sedan skrev jag ner en del andra saker, men det var just den första tanken som det blev något av. Inte samma dag, då vi befann oss två färjor och fyra mil från Östersund och inte hann tillbaka dit förrän sent på fredagkvällen.

Lördag förmiddag bestämde jag och min man oss för att åka in till Östersund, innan vi åkte ut till konferensen. Jag ville kolla litet i affärer och känna atmosfären av min "hemstad". Men först bestämde vi oss för att gå till Gamla kyrkan för att se om Gud sände någon "skatt" i vår väg. På vägen dit såg jag två missbrukare. En av dem kände jag sedan tidigare, då jag var mycket ute bland stans missbrukare och berättade om Jesus när jag bodde i stan. Jag tänkte inte utgå från att det var dagens "skatt", bara för att jag kände till honom, utan bad Gud att leda. Mannen stannade till för att vänta på sin kompis och upptäckte då mig och hejade. Jag frågade om han hade ont någonstans och ville att vi skulle be för honom. Ja, han hade ont i hela kroppen och ville gärna att vi bad för honom direkt. Mannen ledde oss till en parkbänk alldeles bredvid Gamla kyrkan. Han berättade om en förfärlig ryggsmärta som gjort att han knappt hade sovit under natten och även om andra krämpor och sjukdomar. Han talade även om tiden när han var på ett kristet behandlingshem och blev frälst och sade att han räknade sig som frälst fortfarande.

Vi lade händerna på mannen och bad. Efter en stund sade han att smärtan i ryggen faktiskt hade försvunnit. Värken hade verkligen varit hemsk! Tårarna kom när mannen fortsatte berätta om hur meningslöst han upplevde sitt liv och hur han ibland önskade att inte leva. Jag bad Gud om ett ord till mannen. För min inre syn såg jag en vacker pärla nedgrävd i smutsen och hur Jesus började gräva fram pärlan och göra den ren. Jag berättade bilden för mannen, att det var han som var pärlan. Han såg uppmuntrad ut och sade att han kunde ta till sig bilden.

En medelålders kvinna kom och satte sig bredvid mannen på parkbänken. Jag berättade för henne att vi bad för mannen och undrade om hon ville att vi skulle be för henne. "Nej, gör inte det. Det blir för jobbigt!", utbrast hon. När vi var på väg att gå därifrån, ropade hon: "Be för mig då!" Hon ville bli fri från spriten. Vi bad för henne att hon skulle få uppleva Jesu kärlek, bli befriad från sitt begär och nyktra till innan hennes semester var slut. Vi tog i hand på det. Hon började storgråta, sedan såg hon väldigt glad ut. Jag sade att jag tyckte att det såg ut som att hon mådde bättre. Kvinnan sade med eftertryck att det gjorde hon.

En spännande dag, då vi mött två skatter som Gud söker!

Ett recept för bönesvar :-)

Inte kan man ge recept för bönesvar! Eller...? Det finns många recept när man ska baka bröd, men en del grundingredienser brukar vara desamma för det mesta. Det finns en del "grundingredienser" som är bra att ha när man ber... Här kommer ett beprövat recept:

Tag din längtan, blanda den med Guds Ord/löften från Bibeln och brinnande bön. Knåda ihop ingredienserna. Blanda med en stor portion beslutsamhet och fokusering. En nypa envishet brukar ge god smak. Blanda i jästen av tro och tålamod. Låt degen jäsa i tro och tålamod ett tag. Tips: Ett mått desperation kan göra att degen jäser snabbare. Forma sedan degen efter ditt väntade bönesvar. Sätt in i ugnen. Hetta upp den i en atmosfär av tacksamhet och förväntan. OBS! Ta inte ut brödet innan det är klart, ge inte upp innan allt är klart! Det går alltid att börja om, om degen misslyckas :-)

Kanske det finns fler som har liknande "recept"?

Östersund - en härlig stad!

Sista dagen i Östersund. Staden där jag växt upp. Har varit här sedan i tisdags. Litet regnigt och grått mest hela tiden. Kanske lika bra det, finns inte så många bra badställen. Kallt att bada i Storsjön.

Igår åkte vi till Bydalen och tittade litet. Vackert med Oviksfjällen.

Har varit och hälsat på kompisar. och "hamnade" även på en konferens i Hallen. En bekant har startat en församling "Pappas Hus". Härliga möten. Mycket ungdomar för att vara ett så litet ställe. Räknade till 25 stycken under ett av mötena. Det har tydligen blivit flera ungdomar frälsta senaste tiden. Kul!

Fredag - lördag var det faktiskt "Skattjakt" (som jag skrivit om tidigare). Märkligt att stöta på detta fenomen igen. Berättar mera...

Ett knä som blev helat!

Efter sista passet "Taking healing to the streets" i Vänersborg samlades vi för att berätta vad Gud hade gjort. Nyfikna människor närmade sig vår klunga då och då för att lyssna. En äldre man med rollator kom nära och försökte höra vad vi talade om. Till slut sade han högt: - Hej! En kille ur teamet frågade om han hade ont någonstans och önskade förbön. Mannen berättade om svår smärta i ett knä som han haft i många år. Några bad för honom. Mannen gick iväg. Efter en stund kom han tillbaka och strålade som en sol. Mannen berättade att knäet blivit bra efter förbön. En av de som bad för honom sade att det var Jesus som helat honom. Mannen nickade och gav tummen upp. Han sade att han haft så ont i så många år. Nu var han bra! Mannen demonstrerade att han blivit helade genom att böja knäet kraftigt upp och ner flera gånger. Han såg verkligen glad ut!

Fantastiskt vad Jesus kan göra ute på gatorna bara vi vågar låta Honom använda oss!

Treasure hunting - "Skattjakt"

En speciell utmaning sista passet på "healing on the streets". Vi fick prova på skattjakt. I klunga försökte vi lyssna in Jesus angående kännetecken på människor han vill möta. Alla tankar skrevs ned utan sållning. Om något inte skulle vara rätt "inlyssnat" fungerar det ändå inte. Det var "gul tröja", "amerikansk bil", "hårband", "svärdfisk", olika namn plus en massa andra kännemärken. Vi gav oss ut på stan i team om tre och tre. Det krävdes en del mod att gå fram till någon som stämde in på något/några av kännemärkena. - "Hej, vi är en grupp studenter som tränar oss att lyssna in Guds röst... Har du något du vill att vi ska be för?" Vår grupp var väl inte så framgångsrika... Nåja, vi hittade just den amerikanska bil som en i teamet sett för sin inre syn och fått tankar på vissa saker som var jobbiga för ägaren. Vi väntade en stund på ägaren som inte dök upp, medan vi beundrade den vackra bilen och bad för ägaren. Ok, vi lämnade i alla fall en välsignad bil med en okänd ägare som fått förbön.

En tjej bad den helige Ande leda henne till någon som Han ville att hon skulle kontakta. Hon upplevde att hon skulle gå fram till en man och fick ett intressant samtal utifrån ordet "svärdfisk" som väckte mannens intresse. Ett annat team hade fått lämna ett ord av uppmuntran, mitt i prick, till en kille som stämde in på några kännetecken.

Ett annorlunda och roligt sätt att träna sig i att vara ledd av den helige Ande!

För att läsa mer om "treasure hunting" klicka på rubriken till inlägget.

Dags för "healing on the streets"!

Vi som var med i "Taking healing to the streets" på Kairos New Wines konferens var ute tre pass à en och en halv timme. Placerade på ett torg, i en korsning mellan två gågator i Vänersborg. En stor skylt med ordet "helande" på. Spännande!

Vi började med att knäböja i ring och inbjuda den helige Ande att komma och be om Hans ledning och utrustning. Sex stolar utplacerade. Några av oss lämnade ett flygblad till människor där det stod att vi erbjöd oss att be till Gud för helande från sjukdom, smärta mm. Ingen rusning direkt, men trägen vinner. Någon då och då satte sig i en av stolarna och önskade helande/vidröring från Gud.

En kille bestämde sig för att bli frälst, efter att en ur teamet talat med honom och bett Jesus uppenbara namnet på en kristen kusin som killen berättade om. Teammedlemmen frågade om kusinen hette ett speciellt namn och det stämde!

Jag och en yngre kille bad för en man med svåra smärtor i ena underbenet. Mannen trodde inte att något hjälpte, men vi fick gärna be för honom. Han sade att mina fingrar först kändes iskalla (det var otroligt hett ute den dagen), efter en stund var de kokheta. En tanke slog mig: - Tänk om han känner av Guds kraft? Jag sade det till mannen. Han sade: - Det tror jag på. Jag som inte trott på något förut. Dagen efter träffade vi honom igen. Mannen var ledsen, då han varit med om en tråkig händelse kvällen innan, men berättade att benet var mycket bättre.

Läs gärna en artikel från tidningen Dagen om just detta genom att klicka på rubriken till den här bloggposten.

Tro är viktigt

Cynthia Hayes hade ett undervisningspass om vikten av tro, då till och med Jesus hindrades av otro och inte kunde göra under i sin hemstad. Vi behöver skapa en atmosfär av positiv förväntan - en trosatmosfär - på Jesus och Hans förmåga och vilja att göra under i våra församlingar och förstås i våra egna liv. En aktiv tro följs av handlingar i tro.

Ja, tänkvärt. Vilken atmosfär finns i min församling, i mitt liv? En atmosfär av tro och förväntan på Gud eller en atmosfär av missmod?

"No more Christanese" (Kairos New Wines konferens)

Charity fortsatte undervisa om beteenden och uttryck som kristna inte bör använda ute på gatan. Rätt så kul faktiskt. Viktigast är att visa respekt för människorna vi möter och inte tränga oss på. Inte så bra att tala om "smörjelse", använda orden "amen", "bröder", "nåd" mm. Det är inte många utanför kyrkan som förstår uttrycken. Charity gav exempel på vad man kan säga istället för dessa "kyrkiska" uttryck. Det är viktigt att försöka se situationen utifrån de människors perspektiv som vi möter. Fråga alltid om det är okej att vi lägger handen på den vi ber för. Be dem kolla direkt om något hänt efter bönen, om det är möjligt.

Taking healing to the streets

Jag tänkte blogga litet mer i efterhand från Kairos New Wines konferens i Vargön/Vänersborg. Nu kommer jag till konferensens höjdpunkt, enligt min mening, nämligen seminariet "Taking healing to the streets" med Rick och Cynthia Hayes plus en tjej, Charity, från Vineyard Scotland. Jag valde seminariet för att jag gillar tanken med att ta ut evangeliet på gatorna och att det inte bara handlade om att sitta och lyssna på en förkunnare, utan vi skulle praktisera att be för människor ute på stan.

Första passet undervisade Rick om att kristna faktiskt är kallade att bota sjuka, enligt Jesus i evangelierna, inte att be för dem i första hand. Han berättade om en tjej i södra Sverige som först blev helad i nacke och rygg efter förbön och sedan kunde slänga sina kryckor. Hon var skadad efter en olycka.

Charity undervisade sedan om "do's and dont's" när man praktiserar "healing on the streets", dvs. profetisk evangelisation och helande på gatorna. Hon och ett par till hade varit på en musikfestival och erbjudit bön för helande. Människor började köa för att få förbön i sex (!) timmar! Charity betonade att många människor blivit sårade av kyrkan och kristna och att vi behöver vara med och undanröja hinder i deras sinnen. Kristna behöver lägga av religiösa beteenden och inte använda kyrklig jargong som vanligt folk inte begriper.

Vargön/Vänersborg/Trollhättan

De senaste dagarna har vi alltså mest tillbringat i Vargön. Olika orter ger litet olika känslor. Vargön, tja..., litet samhälle. Kanske låter "flummigt" men fick känslan av att det var ett brukssamhälle. Kollade Wikipedia på nätet, japp så var det. Församlingen Salem verkar bra, men samhället i sig lockar nog inte.

Eftermiddagarna tillbringade jag i Vänersborg utifrån att jag var med i en grupp "Taking healing to the streets". Det var seminarium i Pingstkyrkan (verkar vara en bra församling med nytänkande) och "praktik" på eftermiddagarna mitt i centrum. Kul! Kanske skriver mer om det senare. Vänersborg, liten pittoresk stad.

När jag och maken blev litet rastlösa åkte vi till Trollhättan och kikade. Kändes litet opersonligt där... Tankarna gick till SAAB:s nedläggning. Trist för invånarna och för landet...

Vi kom faktiskt fram!

Ok, till slut kom vi iväg med vår lånade BMW, alldeles försent i vanlig ordning. Vi missade inledningsmötet i Arena/Fyrkanten i Vargön, då vi var framme vid 22-23-tiden på kvällen den 24:e.

Morgonen efter hade Kjell-Axel Johansson bibelstudium om bön och tro. Han tog Elia som exempel som var målmedveten i sin bön om regn och gav sig inte förrän han bett igenom och såg ett tecken från Gud som innebar att bönesvaret var på väg. Vi behöver lära oss att hålla ut.

Vilken dag att börja blogga på!

Varför börja blogga egentligen? Jag som egentligen vill träffa folk öga mot öga IRL och UMGÅS... Nå't har hänt. Jag har fått inspiration att skriva. Om det håller i sig? Ja, inte vet jag, men jag börjar så får vi se.

Idag var dagen planerad i detalj. Andra dagen på semestern. Packa, betala räkningar mm. Imorgon drar vi till Kairos New Wine konferens i Vänersborg och troligen köper en husvagn. Då gick bilen sönder. Byte av bromsbelägg. Enkelt, trodde maken, men ack nej. Fastrostade bultar. Saker gick sönder. Inga fungerande bromsar på höger fram. Bilen till verkstad imorgon. Magknip.

Hur ska detta ordna sig? Ett telefonsamtal. Underbara vänner. "Ni får låna vår andrabil. Vi har ändå inte fått den såld än och har sagt till Gud att den får vara till välsignelse tills dess." Dragkrok? "Inga problem, bara att montera på..." Pustar ut.

Vi får puttra i en BMW till Vänersborg då. Förhållningsorders: - Inte öppna vänster sidoruta, inte takluckan. Den skuttar på ettan och tvåan. Rör inte reglaget till vänster så ska allt gå bra.

Vilken dag! Bäst att gå och lägga sig. Godnatt!